Första läsningen: Jes 30:1-7
Ve er, trotsiga söner,säger Herren.Ni genomför planer mot min vilja,ni sluter fördrag mot min önskan.Så hopar ni synd på synd. Utan att rådfråga mig far ni ner till Egypten för att söka stöd hos farao,beskydd från Egypten. Men faraos stöd blir er till skam,Egyptens beskydd till nesa. När stormännen kommer till Soan och sändebuden når fram till Hanes, kommer de alla att stå där besvikna över ett folk som inte kan hjälpa,inte kan bli dem till nytta och hjälp,bara till skam och besvikelse!
Djuren i Negev. Ett budskap.Genom farans och skräckens land,bland rytande lejon,ormar och flygande drakar,för de sina skatter på åsnans rygg,sina gåvor på kamelens puckel,till ett folk som inte kan hjälpa, till Egypten, vars hjälp är luft och vind.Därför kallar jag det”Rahav, den kvästa”.
Andra läsningen: 1 Thess 2:14-20
Ni, bröder, har ju följt exemplet från Guds församlingar i Judeen som lever i Kristus Jesus. Vad de har fått utstå av judarna, det har ni fått utstå av era landsmän. Judarna dödade herren Jesus liksom de dödade profeterna, och oss har de förföljt. De trotsar Gud och är fiender till hela mänskligheten, eftersom de försöker hindra oss från att predika för hedningarna och hjälpa dem att bli räddade. Så fyller de ständigt sina synders mått. Men nu nås de till slut av Guds vrede.
Bröder, när vi nu för en tid har varit skilda från er, till kroppen men inte till själen, hur har vi inte saknat er och gjort allt för att få se er igen. Vi har verkligen försökt komma till er – jag, Paulus, mer än en gång – men Satan har hindrat oss. Vem är vårt hopp, vår glädje, vår stolta segerkrans inför vår herre Jesus vid hans ankomst om inte ni! Ja, ni är vår ära och vår glädje.
Evangelium: Luk 18:9-14
Till några som litade på att de själva var rättfärdiga och som såg ner på alla andra riktade han denna liknelse: ”Två män gick upp till templet för att be, den ene var farisé, den andre tullindrivare. Farisén ställde sig och bad för sig själv: ’Jag tackar dig, Gud, för att jag inte är som andra människor, tjuvar och bedragare och horkarlar, eller som tullindrivaren där. Jag fastar två gånger i veckan, jag lämnar tionde av allt jag köper.’ Men tullindrivaren stod avsides och vågade inte ens lyfta blicken mot himlen utan slog med händerna mot bröstet och sade: ’Gud, var nådig mot mig syndare.’ Jag säger er: det var han som gick hem rättfärdig, snarare än den andre. Ty den som upphöjer sig skall bli förödmjukad, men den som ödmjukar sig skall bli upphöjd.”