Första läsningen: Jes 52:13-53:12
Min tjänare skall ha framgång,han skall bli upphöjd, mäktig och ärad. Många förfärades över honom,så vanställt var hans yttre,så föga mänskligt hans utseende. Men nu får han många folk att häpna,och kungar förstummas inför honom,ty de ser något de aldrig hört talas om,bevittnar något de aldrig anat. Vem av oss trodde på det vi hörde,för vem var Herrens makt uppenbar? Som en späd planta växte han upp inför oss,som ett rotskott ur torr mark.Han hade inget ståtligt yttre som drog våra blickar till sig,inget utseende som tilltalade oss. Han var föraktad och övergiven av alla,en plågad man, van vid sjukdom,en som man vänder sig bort ifrån.Han var föraktad, utan värde i våra ögon. Men det var våra sjukdomar han bar,våra plågor han led,när vi trodde att han blev straffad,slagen av Gud, förnedrad. Han blev pinad för våra brott,sargad för våra synder,han tuktades för att vi skulle helas,hans sår gav oss bot. Vi gick alla vilse som får,var och en tog sin egen väg,men Herren lät vår skuld drabba honom. Han fann sig i lidandet,han öppnade inte sin mun.Han var som lammet som leds till slakt eller tackan som är tyst när hon klipps,han öppnade inte sin mun. Han blev fängslad och dömd och fördes bort,men vem ägnade hans öde en tanke?Han blev utestängd från de levandes land,straffad för sitt folks brott. Han fick sin grav bland de gudlösa,fick vila bland ogärningsmän,fastän han aldrig hade gjort något orätt,aldrig tagit en lögn i sin mun. Men Herren tog sig an den han sargat,botade den som gjort sig till ett skuldoffer.Han skall få ättlingar och ett långt liv,och Herrens vilja skall förverkligas genom honom. När hans elände är över skall han se ljuset och bli mättad av insikt.Min tjänare, den rättfärdige,ger rättfärdighet åt många och bär deras skuld.
Andra läsningen: Apg 2:14-36
Då steg Petrus fram med de elva andra och tog till orda och talade till dem: ”Judar, ja alla ni som bor i Jerusalem, detta skall ni veta, lyssna till mina ord. Det är inte som ni tror, att de här männen är berusade, det är ju bara morgon. Nej, detta är vad som har sagts genom profeten Joel: Det skall ske i de sista dagarna, säger Gud, att jag utgjuter min ande över alla människor. Era söner och döttrar skall profetera, era unga män skall se syner och era gamla män ha drömmar. Ja, över mina tjänare och tjänarinnor skall jag i de dagarna utgjuta min ande, och de skall profetera. Jag skall låta sällsamma ting visa sig uppe på himlen och tecken nere på jorden, blod och eld och moln av rök. Solen skall vändas i mörker och månen i blod innan Herrens dag kommer, den stora och strålande. Men var och en som åkallar Herrens namn skall bli räddad.
Israeliter, lyssna på mina ord: Jesus från Nasaret, en man vars uppdrag Gud bekräftade inför er genom att låta honom utföra kraftgärningar och under och tecken mitt ibland er, som ni själva vet, han utlämnades efter Guds beslut och plan, och ni lät laglösa spika fast och döda honom. Men Gud löste honom ur dödens vånda och lät honom uppstå, eftersom det inte var möjligt att döden skulle få behålla honom i sitt grepp. Ty David säger om honom:Jag har alltid haft Herren för mina ögon,han står vid min sida för att jag inte skall vackla. Därför fröjdar sig mitt hjärta och jublar min tunga,ja, än mer: min kropp skall få vila med förtröstan. Ty du skall inte lämna min själ i dödsriket eller låta din helige möta förgängelsen. Du har visat mig livets vägar.Du skall uppfylla mig med glädje när jag får se ditt ansikte.
Mina bröder, jag kan lugnt säga till er att vår stamfar David är död och begraven, hans grav finns här än i dag. Nu var han ju profet och visste att Gud med ed hade lovat honom att sätta en ättling till honom på hans tron. Därför var det Messias uppståndelse han förutsade med orden: Han lämnades inte i dödsriket, och hans kropp mötte inte förgängelsen. Denne, nämligen Jesus, har Gud låtit uppstå, och vi kan alla vittna om det. Gud har upphöjt honom med sin högra hand, och sedan han enligt löftet tagit emot den heliga anden av Fadern har han nu utgjutit den, så som ni här ser och hör. David har inte själv stigit upp till himlen, men han säger: Herren sade till min herre: Sätt dig på min högra sida, så skall jag lägga dina fiender som en pall under dina fötter. Hela Israels folk skall alltså vara fast förvissat om att Gud har gjort honom till Herre och till Messias, denne Jesus som ni har korsfäst.”
Evangelium: Luk 24:13-35
Samma dag var två lärjungar på väg till en by som ligger en mil från Jerusalem och som heter Emmaus. De talade med varandra om allt det som hade hänt. Medan de gick där och samtalade och diskuterade kom Jesus själv och slog följe med dem. Men deras ögon var förblindade och de kände inte igen honom. Han frågade: ”Vad är det ni går här och talar med varandra om?” De stannade och såg sorgsna ut, och den ene, som hette Kleopas, svarade: ”Du måste vara den ende som har varit i Jerusalem och inte vet vad som har hänt där under dessa dagar.” – ”Vad har hänt?” frågade han. De svarade: ”Detta med Jesus från Nasaret, han som var en profet, mäktig i ord och gärning inför Gud och hela folket. Han blev utlämnad av våra överstepräster och rådsherrar, och de fick honom dömd till döden och korsfäst, medan vi hoppades att han var den som skall befria Israel. Men till allt detta kommer att det är tredje dagen sedan det här hände, och nu har några kvinnor bland oss gjort oss uppskakade. De var vid graven tidigt i morse men fann inte hans kropp, och då kom de tillbaka och berättade att de i en syn hade sett änglar som sade att han lever. Några av de våra gick ut till graven, och de fann att det var så som kvinnorna hade sagt. Honom själv såg de inte.” Då sade han: ”Förstår ni så lite, är ni så tröga till att tro på det som profeterna har sagt? Skulle inte Messias lida detta och gå in i sin härlighet?” Och med början hos Mose och alla profeterna förklarade han för dem vad som står om honom överallt i skrifterna.
De var nästan framme vid byn dit de skulle, och han såg ut att vilja gå vidare, men de höll kvar honom och sade: ”Stanna hos oss. Det börjar bli kväll och dagen är snart slut.” Då följde han med in och stannade hos dem. När han sedan låg till bords med dem tog han brödet, läste tack bönen, bröt det och gav åt dem. Då öppnades deras ögon och de kände igen honom, men han försvann ur deras åsyn. Och de sade till varandra: ”Brann inte våra hjärtan när han talade till oss på vägen och utlade skrifterna för oss?”
De bröt genast upp och återvände till Jerusalem, där de fann de elva och alla de andra församlade, och dessa sade: ”Herren har verkligen blivit uppväckt och han har visat sig för Simon.” Själva berättade de då vad som hade hänt dem på vägen och hur han hade gett sig till känna för dem genom att bryta brödet.