Skärtorsdagen

Första läsningen: 1 Mos 12:1-20

Herren sade till Abram: ”Lämna ditt land, din släkt och ditt hem, och gå till det land som jag skall visa dig. Jag skall göra dig till ett stort folk, jag skall välsigna dig och göra ditt namn så stort att det skall brukas när man välsignar. Jag skall välsigna dem som välsignar dig, och den som smädar dig skall jag förbanna. Och alla folk på jorden skall önska sig den välsignelse som du har fått.” Abram bröt upp, som Herren hade befallt, och Lot följde med honom. Abram var 75 år när han lämnade Harran. Han tog med sig sin hustru Saraj och sin brorson Lot, all egendom och alla slavar som de hade förvärvat i Harran. Så började de sin vandring mot Kanaan.

När de kom fram till Kanaan 6fortsatte de in i landet, ända till den heliga platsen vid Shekem, till Orakelterebinten. På den tiden bodde kanaaneerna i landet. Herren uppenbarade sig för Abram och sade: ”Åt dina ättlingar skall jag ge detta land.” Abram byggde där ett altare åt Herren, som hade uppenbarat sig för honom. Därifrån fortsatte han till bergen öster om Betel och slog läger så att han hade Betel i väster och Aj i öster. Där byggde han ett altare åt Herren och åkallade honom. Sedan flyttade Abram längre och längre ner mot Negev.

Det blev hungersnöd i landet. Den blev så svår att Abram måste bege sig till Egypten för att bo där en tid. När han var nästan framme sade han till sin hustru Saraj: ”Du är ju en vacker kvinna. När egypterna får se dig och förstår att du är min hustru dödar de mig och låter dig leva. Säg därför att du är min syster, så kommer allt att gå mig väl tack vare dig, och jag får leva.”

När Abram kom till Egypten såg egypterna att Saraj var en mycket vacker kvinna. Också faraos hovmän såg henne och prisade hennes skönhet inför sin herre, och så blev hon förd till faraos hov. Abram behandlades väl tack vare henne: han fick får och kor, slavar och slavinnor, åsnor och kameler.

Men Herren lät svåra plågor drabba farao och hans hov för Sarajs, Abrams hustrus, skull. Då kallade farao till sig Abram och sade: ”Vad är det du har gjort mot mig? Varför talade du inte om för mig att hon var din hustru? Varför sade du att hon var din syster, så att jag tog henne till hustru? Här har du din hustru. Ta henne och gå!” Och farao befallde sina män att föra Abram ut ur landet med hans hustru och allt han ägde.

Andra läsningen: 1 Kor 5:7-8,10:15-17,11:23-34

Ren­sa bort den gam­la sur­de­gen så att ni blir en ny deg. Ni är ju osy­ra­de, för vårt påsklamm, Kristus, är slak­tat. Låt oss därför fi­ra högtid, in­te med gam­mal sur­deg, in­te med onds­kans och fördärvets sur­deg, ut­an med ren­he­tens och san­ning­ens osy­ra­de bröd.

Jag ta­lar till förnuf­ti­ga människor, bedöm själva vad jag säger. Välsig­nel­sens bäga­re som vi välsig­nar, ger den oss in­te ge­men­skap med Kristi blod? Brödet som vi bry­ter, ger det oss in­te ge­men­skap med Kristi kropp? Ef­tersom brödet är ett en­da är vi – fast många – en en­da kropp, för al­la får vi vår del av ett och sam­ma bröd.

Jag har själv ta­git emot från Her­ren det som jag har fört vi­da­re till er: Den nat­ten då her­ren Je­sus blev förrådd tog han ett bröd, tac­ka­de Gud, bröt det och sa­de: ”Det­ta är min kropp som off­ras för er. Gör det­ta till min­ne av mig.” Li­kaså tog han bäga­ren ef­ter målti­den och sa­de: ”Den­na bäga­re är det nya förbun­det ge­nom mitt blod. Var gång ni dric­ker av den, gör det till min­ne av mig.”

Var gång ni äter det brödet och dric­ker den bäga­ren förkun­nar ni alltså Her­rens död, till dess han kom­mer. Den som äter Her­rens bröd el­ler dric­ker hans bäga­re på ett ovärdigt sätt har därför syn­dat mot Her­rens kropp och blod. Var och en måste pröva sig själv, se­dan kan han äta brödet och dric­ka bäga­ren. Ty den som äter och dric­ker ut­an att tänka på vems kropp det gäller, han äter och dric­ker en dom över sig. Därför finns det så många sju­ka och kle­na bland er, och in­te så få har av­li­dit. Om vi gick till rätta med oss själva skul­le vi slip­pa bli dömda. Men när vi nu döms av Her­ren tuk­tas vi för att in­te bli fördömda till­sam­mans med värl­den.

Alltså, mi­na bröder, när ni sam­las för att äta, vänta då på varand­ra. Om någon är hung­rig skall han äta hem­ma, så att in­te era sam­man­koms­ter le­der till att ni blir dömda. Allt det and­ra skall jag ge an­vis­ning­ar om när jag kom­mer.

Evangelium: Joh 13:1-15

Det var strax före påskhögtiden och Jesus visste att hans stund hade kommit, då han skulle lämna världen och gå till Fadern. Han hade älskat sina egna som levde här i världen, och han älskade dem intill slutet.

De hade samlats till måltid, och djävulen hade redan ingett Judas, Simon Iskariots son, att förråda Jesus. Jesus visste att Fadern hade lagt allt i hans händer och att han hade utgått från Gud och nu återvände till Gud. Han steg upp från bordet, tog av sig manteln och band en handduk om livet. Sedan hällde han vatten i tvättfatet och började tvätta lärjungarnas fötter och torka dem med handduken som han hade bundit om sig. När han kom till Simon Petrus sade denne till honom: ”Herre, skall du tvätta mina fötter!” Jesus svarade: ”Vad jag gör förstår du inte nu, men senare skall du fatta det.” Petrus sade: ”Aldrig någonsin får du tvätta mina fötter!” Jesus sade till honom: ”Om jag inte tvättar dig har du ingen gemenskap med mig.” Då sade Simon Petrus: ”Herre, tvätta inte bara mina fötter utan också händerna och huvudet.” Men Jesus sade till honom: ”Den som har badat behöver bara få fötterna tvättade, i övrigt är han ren. Och ni är rena, dock inte alla.” Han visste nämligen vem som skulle förråda honom, och därför sade han att de inte alla var rena.

När han hade tvättat deras fötter och tagit på sig manteln och lagt sig till bords igen sade han till dem: ”Förstår ni vad det är jag har gjort med er? Ni kallar mig mästare och herre, och det med rätta, för det är jag. Om nu jag, som är er herre och mästare, har tvättat era fötter, är också ni skyldiga att tvätta varandras fötter. Jag har gett er ett exempel, för att ni skall göra som jag har gjort med er.